Krönikor

Våra korta liv

 Årskrönika 2020

Vi får tacka för att vi har fötts i den här delen av världen

För er läsare här på Haparandabladet vill jag så här en tid efter årsskiftet dela med mig av några funderingar kring den korta tid som vi alla finns här. Eftersom våra liv är konstruerade så att döden tillhör livet är det en ganska dyster verklighet som vi alla har att förhålla oss till. I den ålder jag befinner mig har de flesta av oss förlorat våra föräldrar. Många av våra vänner har också lämnat det jordiska. I det fall som jämnåriga vänner har drabbats av olika sjukdomar har även de lämnat oss. Nu senast var det en mycket kär vän, som tio år yngre än jag själv, plötsligt miste livet och hennes lättsamma och glädjefulla sätt gjorde att hennes familjs, samt min och många andras julhelg fick ett mycket dystert inslag, som annars inte skulle ha infunnit sig.

Mobbning och osämja
Vad lär då vi människor av livets realiteter, jo att vi är här en tid och sedan ska vi alla bort en dag. Det beror naturligtvis på hur vi ser det, var och en på sitt eget sätt, beroende på religion, uppfostran och egna uppfattningar om meningen med livet och annat.

Tänk om vi skulle lära oss att behandla andra som vi vill bli behandlade själva. Hur mycket härligare skulle då inte allas våra liv te sig? Bara med det sättet att tänka skulle vi egentligen lösa alla krig, konflikter och bråk. Men så enkelt är det ju inte.

Nej, vi får nog acceptera att bli behandlade illa, även om det inte är vi själva som sätter igång olika konflikter. Dominerande personer ställer till det, barn mobbar andra barn i skolor och vuxna mobbas på arbetsplatser, så närstående som medlemmar i samma familjer är för all tid osams med varandra och så vidare. Listan kan göras lång och leder osökt till kommentarer som: ”Då är det inte konstigt att det pågår krig runt om i världen”.

Religioner
Men en sak är säker. Vi ska alla härifrån. Vart vi ska och om det över huvudtaget finns något bortom livet har ingen kunnat berätta om, eftersom ingen har kommit tillbaks. Teorierna är dock många, som folk säger sig tro på, men att tro är att inte veta. Alla blir saliga på sin tro, brukar det ju också heta.

Borde det kanske vara bättre att alla höll inne med vad de tror på. Då skulle det i alla fall inte kunna hänvisas till att det är olika religioner som ger och har gett upphov till startandet av så många krig.

Miljöfrågorna
Till sist lite om världsläget vad gäller miljön. Unga Greta Thunberg, numera världskänd, har gjort det otroliga, men vi har haft föregångare bara i vår lilla kommun. Lars-Inge Mäkitalo från Koutojärvi hade många synpunkter kring miljön. Jag skrev bland annat för flera decennier sedan om hans synpunkter när det gäller att frakta varor så långa sträckor och vilka konsekvenser det hade och har fått för miljön. Lars-Inge gick tyvärr bort alltför tidigt.

En annan föregångare på miljöområdet som jag har skrivit om några gånger är Urpo Taskinen, numera boende i Vittangi, och som redan för många år sedan fruktade det som nu verkar vara på god väg; en självgående klimatförändring.

Meningen med våra liv
Till sist. Vad har vi som lever i en förhållandevis lugn del av världen att glädjas över? Vi har en vacker natur som växlar med årstiderna, även om vi klagar på det eviga snöandet och andra väderförhållanden. För oss som föredrar naturen och lugnet, och de som finner sin rekreation i den underbara skogen, som vi har massor av, är det här vi vill bo. Om vi dessutom får fortsätta och ha lyckan att slippa eländet med sprängningar och skjutande på våra gator, får vi tacka för att vi har fötts i den här delen av världen.

För övrigt återstår bara att njuta så länge vi har kärleken till livet och finner en mening med våra egna liv.

Marianne Berglund

Vackraste Tornedalen!

 SOMMARBLADET/KESÄLEHTI 2017

Ju mer jag tänker på det, ju säkrare blir jag på att; här har jag rotat mig och här vill jag bli kvar, i vackra Tornedalen.

Trots att det stormas om än det ena och än det andra, tycker väl de allra flesta att här är det fint att leva. Naturen bjuder på allt man kan önska, bara man vill ta del av det som finns. Det snöar nog så mycket, men vad gör det, vårvärmen tar ju bort allt. Värmen var svårstartad i år, men den kom.

Orkaner, stormar och jordbävningar klarar vi oss i stort sett ifrån. Terroristers illgärningar når oss inte, inte i direkt mening. Nummer ett för oss alla är hälsan, och vad beträffar den saken tycks ingen gå fri härifrån utan att drabbas, förr eller senare. Det är ju ingen hemlighet att om hälsan krånglar så krävs det styrka att se ljusglimtarna. Ett vänligt ord, en varm blick eller känslan av närhet till andra gör mycket.

Det är lätt att fastna i problem och missa att Tornedalen har förmågan att skapa ett lugn och rader av njutningstillfällen under alla årstider.

Som själv, sedan länge, drabbad av drogen fotografering, finns här alla möjligheter att ta del av de mest skiftande scenarier: flammande norrsken, underbara soluppgångar och solnedgångar, vatten som speglar himmelska aktiviteter, underbart söta fåglar, människor i olika sysselsättningar och mycket mer. Att ha fått dela med sig av allt detta under så lång tid skänker en stor tillfredsställelse.
Den tacksamhet som folk visat gör naturligtvis inte saken sämre.

Men något negativt måste väl ändå förekomma. Dit kan främst räknas politiskt käbbel och rävspel som jag emellanåt stått mitt uppe i och tvingats spegla. Det har utan tvekan varit utmanande. Vi sitter alla i samma båt.

Vi har kommit hit utan något och vi har försökt att för verkliga oss själva på olika sätt. Gjorde vi rätt saker tänker säkert de flesta. Själv har jag prövat på olika yrken som jag tycker har berikat mig.

Tidigare frågade man mig, ”har du inte trivts med...” det och det. Mitt svar har alltid varit och kommer alltid att bli: Visst har jag trivts, men jag har alltid blivit nyfiken på något nytt. Nå, kanske inte alltid, för mitt nuvarande jobb har jag haft hur länge som helst. Numera ifrågasätter knappt någon att folk byter yrken och karriärer, då man i stället inser, att det säkert har varit intressant och utvecklande.

Så ett råd till dig som besöker Tornedalen. Njut av allt det fina som området och människorna kan erbjuda. Här finns gott om plats, möjligheter till massor av aktiviteter och inte minst positiva och humoristiska människor. Vad mer kan man begära?

Marianne Berglund

Tankar kring fiske och rovdrift på skog

Semesterkrönika i Haparandabladet 2017

Häromkvällen åkte jag förbi en plats där två ungdomar stod och kastade med sina kastspön från båten. Det såg trevligt ut så jag stannade upp vid närmaste parkeringsplats. Solen lyste och värmen hade precis gett sig till känna.

Allt var så rofyllt frånsett den framrusande trafiken. Vi konverserade på engelska, eftersom de unga kom från finska sidan. Jag stördes av att jag kom att tänka på hur råvaran i allt snabbare takt åker bort från Tornedalen. Jobb skapas visserligen för de som tar ut skogen och för chaufförerna som bidrar till att föra ut timret bort från där träden vuxit. Det har sagts mig att kravet på åldern för avverkning av skog i etapper har sänkts och att det är det tillsammans med en stor efterfrågan på virke som gör rovdriften möjlig.

Tillbaka till de fiskande ungdomarna som kommit för att, som de säger, testa fiske i bäcken som leder till älven. De gör många kast under den korta stund jag står där. Jag tackar för att jag fick ta bild på dem och går vidare. Kommer då att fundera över hur det kommer sig att finländarna är så mycket mer intresserade av fiske i alla former än vi svenskar i allmänhet är.
Under vinterns pimpelfisketävlingar är det finländarna som fyller de största kassarna med fångad fisk och de som därmed också toppar vinstlistorna. I Matkakoski utgör laxfiskare från Finland den avgjort största andelen. Detta trots att laxfiske pågår för fullt mitt emot på den andra sidan forsen i deras eget hemland.

Den som inte fiskar lax och inte kommer i kontakt med den typen av fiske kan förmodligen inte föreställa sig hur jobbigt det är att ta hem en stor lax. Jag tittade häromkvällen på en film på sociala medier som visar hur en laxfiskare i båt fick jobba länge och hårt för att till sist få laxen i båten. Som djurvän led jag och levde mig in i laxens plågsamma färd mot döden, men jag kunde inte heller låta bli att känna för den hårt kämpande laxfiskaren. Det krävs kraft i armarna och en vilja att inte ge upp för laxens rusningar och att sedan orka veva vidare när laxen kämpar emot allt vad den förmår.

Fisket av främst lax, liksom älgjakten, har som bekant varit de två stora orsakerna till bråk mellan personer inom byar, jaktlag och andra sammanslutningar och mellan olika grupper som exempelvis älvfiskare och havsfiskare. Åtgärder har vidtagits för att råda bot på förhållandena, men visst lever vissa saker kvar, som till exempel att det ses ner på de fiskerättsägare som får fiska lax på det urgamla sättet att fiska, det vill säga med olika typer av flytnät. Jag har själv varit med och känt spänningen när det börjar rycka i nätet som har en flytdunk i slutet. Nu ska här också sägas att ilskan mot den typen av fiske, trots att fisket pågår endast under några dygn per år, sägs pågå längre än så och dessutom i vissa fall kan ge upphov till att det tas upp mer lax än fiskarna i fråga hinner göra av med. Har inte sagt att det är så, men det är det som påstås. Ganska allmänt dessutom.

Hur det blir med laxfisket den här sommaren är lite för tidigt att säga, men förväntningarna innan säsongsstarten har varit att det blir ungefär som under de senaste laxrika åren. Själv är jag intresserad av harrfiske, som är oerhört beroende av vattenståndet. Det får inte vara för högt vatten och inte heller för lågt för att man ska ha en chans. När vattenståndet är lagom högt händer det att man får många harrar på de tre flugorna som utgör beten.
Mitt enda fiskeäventyr den här sommaren har så här långt varit deltagande i metartävlingen i Jänkisjärvi nyligen, för övrigt mitt första tävlande i fiskesammanhang. Det blev en påse med ytterst små abborrar och mörtar, men trots att många fångades hade andra fått så många fler och tog hem vinsterna. En trevlig upplevelse var det i alla fall.

Marianne Berglund

Livet som en tidsfråga

Krönika i Haparandabladets sommartidning 2018

Jag har kommit fram till att jag ska försöka be högre makter, eller vem man nu ska vända sig till, för att få lite mer tid. Efter 70 börjar det faktiskt kännas som att det förmodligen är lite ont om just den varan. Ja, inte så att man tänker på det dagligen, men om man ser på det lite krasst så har en person i den åldern levt betydligt mycket längre, än vad som återstår av den totala levnadsbanan.

Då ställer sig säkert vän av ordning frågan, men varför be om mer tid då? Svaret kommer direkt och känns lika självklart som frågan. Jo för att det är härligt att leva och att uppleva saker. Inte för att jag personligen är någon globetrotter, reser inte särskilt många mil i någondera riktningen. Nä men bara för att det är gott att leva i ett land som har det mesta. Att få tänka fritt, sköta om det man har, känna samhörighet med ett antal personer och kunna blicka tillbaka på ett intressant yrkesliv. Ja listan kan göras mycket längre för de flesta av oss.

Tillfälle till reflektion
Alla har vi väl dessutom saker som vi funderat att vi ska göra när vi slutar jobba. I det läget handlar det faktiskt om att hinna göra det som man gillar och som man känner är utvecklande för en själv och förhoppningsvis även för andra i ens omgivning.

Att efter ett långt och fullt uppbokat yrkesliv till exempel ta fram och titta på gamla bilder som har varit undanstoppade ger tillfälle till att reflektera över det man har varit med om. Bilderna blir ett bra sätt att påminna sig om människor och händelser vilket inte funnits tid till när allt annat nytt som rört sig runt en hela tiden skulle hinnas med.

Fulltecknat schema
När frågan ställs till en pensionär om vad hon eller han gör om dagarna blir ofta svaret ”jag har aldrig haft så mycket att göra som efter det att jag blev pensionär” med tillägget att schemat är fulltecknat.Är inte det ett underbart svar, så säg?

Och de som är så lyckligt lottade att de har barn och barnbarn tycks för övrigt ha mer än fullt upp. Vi andra som har en liten släkt, och när dessutom få av dem finns nära, geografiskt sett, får mer ty oss till oss själva och till den större eller mindre bekantskapskrets som vi har. Det gör att den mesta tiden går till eftertanke, att göra sådant som inte hunnits med, att läsa, titta på filmer, pyssla om i hemmet och liknande aktiviteter. Inte illa det heller.

Känsla av inre tillfredsställelseSjälv hann jag inte vara ledig mer än ett par veckor nu i våras innan jag hade färdigställt och låtit trycka en bok om min barndom. Det känns bra, men som i all form av konstnärlig verksamhet, ställer man sig frågan om någon kommer att ha lust att ta del av ens alster. Om så inte blir fallet gav det i alla fall tillfälle att skapa något som ger en personlig känsla av inre tillfredsställelse.

Sätten är naturligtvis hur många som helst, det vill säga att göra det bästa av åren efter det att det aktiva arbetslivet är slut. Och säkert bär de flesta på samma önskningar som jag, om att få många, härliga år till skänks för att fortsätta och njuta av det liv vi en gång fick.

Trevlig sommar på er alla och oavsett hur lång eller kort tid ni hunnit avverka på era liv, passa på och njut av allt det vackra vi har runt omkring oss. Det tänker jag fortsätta och göra och för det mesta också med kameran beredd för att fortsätta och fånga ögonblick i våra natursköna omgivningar.

Marianne Berglund

Kommentarerna till mina krönikor har varit många och ett par läsare har sagt sig klippa ur och spara dem.

Den här kommentaren fick jag mejlad om krönikan som publicerades i 2018 års upplaga av Haparandabladets Sommarblad, som för övrigt årligen sprids i en stor upplaga och läggs ut på en rad butiker som Ikea, samt i stort sett alla turistanläggningar med flera platser i hela i östra Norrbotten.

”Din text i Sommarbladet är så speciell så jag har svårt att uttrycka det i ord. Den berör och griper tag i en så man stannar upp och tänker. Jag har läst den många gånger, läst, lagt bort tidningen och åter läst och jag får både tankar om livet och mitt eget sätt att leva och fungera. Den krönikan har jag klippt ut nu och sparar för att kunna återgå till den. Ja Marianne den är Bra!” Signaturen ”Tänkande hälsningar”

Och ett sambopar hälsade med följande kommentar direkt som krönikan hade varit införd:
”Vi sa båda två att det var som att du hade skrivit om oss och våra tankar.”

”Jag kom inte med bussen”

Krönika om Römppäveckan i Pajala från den 28 september 2012

Tiden går onekligen fort. Det känns inte som 25 år sedan första Römppäviikko drog igång med buller och bång. Inte var det att undra över att det originella arrangemanget som skulle råda bot på Pajalas kvinnounderskott väckte sådan enormt stor uppmärksamhet vida omkring. Själv bevakade jag händelsen när bussarna anlände för min arbetsgivare som vid den tiden och sedan några år tillbaka var Norrbottens Kuriren. I den humoristiskt hålla krönikan här intill skrev jag vad jag bevittnade från det att bussen med några få kvinnor anlände fram till slutspurten på lördagsdansen på Smedjan. Jag följde senare evenemanget under flera år, men det första året var speciellt.

På kartan
I krönikan från 1987 berättar jag att vi var cirka 50 journalister som stod och väntade på kvinnobussarna.
”Ska man skratta eller gråta åt Römppäviikko-jippot. Vad man än väljer att göra kvarstår faktum: Nu finns Pajala på kartan”, började jag med att konstatera och fortsatte så här: ”Har du kommit med bussen? Frasen uttalas av Pajalas många ungkarlar den här veckan. Första gången jag själv fick frågan vek jag mig dubbel av skratt.
Välkomstmiddagen i byns Folkets hus med de fåtaliga kvinnobuss-kvinnorna hade avslutats när jag stoppades i foajén. En kostymklädd man med ett, eller hellre flera järn under västen, kom hastigt fram till mig och uttalade ivrigt frasen: ”Kom du med bussen?”
Tyvärr fick jag göra honom besviken (jag var ju då bara 40 år fyllda) genom att förklara att jag var ”bara” en journalist. Han lät sig dock inte nedslås så lätt utan fortsatte genast jakten efter de alltför fåtaliga villebråden.
Men med största tänkbara sannolikhet misslyckades han liksom övriga av Pajalas ungkarlar.

Gratis reklam
I krönikan berättade jag vidare om den italienske journalisten Stefano Arcchetti, som gjorde resor runt om i Europa och skrev för den italienska draken Europeo. Han stannade hela veckan i Pajala och för honom var kvinnobussningen ett oerhört intressant initiativ.Jag skrev: ”Han tycker att de som kommit på idén är oförskämt smarta. De 200.000 kronor som satsats får man igen många gånger om, det vill säga i reklampengar. Om priset på en annonssida i en större tidning är 150.000 kronor skulle enbart de fem sidor han skriver vara värda 750.000 kronor. Att det var så få kvinnor som kom tycker han är helt irrelevant i sammanhanget.”
Men ungkarlarna då. Ska de nu få förbli ungkarlar eller vad ska göras? frågade jag mig.
”De få giftaslystna kvinnorna hade fräckheten att fälla mindre positiva omdömen om ungkarlarna efter första kvällens dans (jag vill minnas det var i Junosuando). Alltför fulla, dåligt dansande och för hårt kramande var några av omdömena.”

Alltför full
Som avslutning skrev jag: ”Han fick alldeles rätt. Jo jag syftar på den kille som jag samtalade med under dansen. Om sin kompis sa han att nu har han supit sig alldeles full. Inte har han kunnat stå pall trots att jag försökt få honom att hålla igen. Se nu, han kan knappt stå på benen. Men lika illa gick det förstås för honom själv. Han kom inte ens åt att dansa med någon av kvinnorna ur kvinnobussen. Men det går väl flera tåg, nej jag menar bussar.”
Det där är historia. Nu är det andra tider som gäller i Pajala. Länge efter publiceringen av den här krönikan fick jag av läsare och kompisar ofta den skämtsamma kommentaren: ”Kom du med bussen Marianne!”

Då det först begav sig var jag 30 år yngre och snart är det dags igen för Römppädans. Nyfikenheten säger mig att det trots allt nog ändå är värt att kolla läget igen för den som fortfarande är ensam. Hur det är nu med kvinnounderskottet vet jag tyvärr inte, men något säger mig att många kvinnor funnit kärleken i Pajala.

Marianne Berglund

Tidig morgon med dimma som lättar

Höstkrönika från 9 oktober 2009

Vilken gåva att få uppleva en stilla, kylslagen, tidig morgon med tät dimma, som sakta löses upp. Fram träder Torneälven och suveränitetsholmarna med sina lador, frostiga buskar och träd. Samtidigt som byn sakta vaknar till liv.Den senaste veckan har dimman legat tät över Torneälven. I takt med solens inträde på arenan har det vackra, nästan som av guld gnistrande landskapet, brett ut sig framför oss. I lördags skulle det vackra avnjutas. Med kameran som enda sällskap och vittne. Det visade sig samtidigt bli den sista snöfria helgen. Och det var riktigt kallt, men en morgon att minnas.

En skönhetsupplevelse En skönhetsupplevelse värd namnet. På en sträcka av några kilometer längs Torneälven upplöstes dimman på olika håll allt eftersom.

I norra delen av byn först. Det skedde under överinseende av några sidensvansar, som intog morgonmålet bestående av svarta bär i en buske som förmodligen slagit rot när någon dumpat jordmassor. Längre söderut i byn syntes inga fåglar, men två tidiga motionärer dök upp längs banvallen. Varje morgon tar de sin friskvårdsrunda.
– Är du också morgontidig, lyder frågan som ställs. De ser kameran och förstår anledningen till besöket nere vid älven. Denna gnistrande vackra morgon, som många fler borde passa på att njuta av.

Fågellivet i full gång
Besöket vid Kyrkudden blir det längsta. Dimman ligger fortfarande tät, men fågellivet är i full gång. Hackspetten hackar och kråkan kraxar från sin upphöjda position. Plötsligt dyker, nästan spöklikt, ett helt gäng storskrakar upp i högra ögonvrån. De åker med strömmen och ännu fler landar, men lika fort är de uppe i luften igen och hastar vidare.

Kameran vägrar att fokusera i den täta dimman. Endast ett par av de sista, oväntade älvfararna, fastnar i fokus när de springer upp farten för att inte riskera att komma efter sina artfränder.

Landskapet kan anas
Efter en stund lättar dimman även på den här utposten, men inte helt. Allt behöver inte heller vara helt uppenbart. Landskapet kan anas och det kommer att beundras långt efter det att vi som lever nu är borta. Även de som kommer efter får tillfälle att njuta av magiska, tidiga, morgonstunder. Om de ger sig tid och tar vara på tillfället.

Marianne Berglund